Ja ha så har han kommit igen, vem då?

Jo Herr Ensam med sitt känner mej ensam syndromet.

Ja så var det måndag och ny vecka igen, med nya härliga dagar att fylla med glädje och arbete.

Ja jag tänker ofta på att, Nu har jag en helt ny vecka med tomma blanka dagar att förfoga över. Alla dygnets timmar råder jag ju inte själv över, det finns förpliktelser mot livet som måste göras som arbete familj, hem och mycket mera. Men det är jag bara jag själv som kan bestämma hur jag ser på vardagen i mitt liv, positivt eller negativt.

Naturligtvis kan man vara deprimerad och inte råda på sina känslor, då vet jag att man inte alltid kan påverka sitt synsätt.

Jag menar i vanliga situationer i vår vanliga vardag. För visst kan alla möjliga katastrofer sjukdomar osv. drabba oss då vi inte kan påverka våra synsätt och känslor över hur vi tar vardagen

Nej jag menar hur jag ser på och hanterar min vardag

Stressar jag och ser bara massa måsten.

Eller kan jag ta det lilla lugna, njuta av livet stanna upp och se vardagslyckan i min vardag.

Ser jag allt negativt eller positivt.

Det är ju bara  jag som kan försöka styra mina känslor,stoppa mej själv och känna efter om jag verkligen känner och tänker rätt.

Men ofta fastnar jag i en stress.

För jag måste ju, sen ska jag, vadå?, det är klar att vi måste fixa det nu och sen ska jag ,så här ser ut, städa nu, skynda på ,osv osv.

Nog är det lätt att hamna i stress. Glömma att leva i stunden och i nuet, glömma känna livet och vardagslyckan. För vem hinner känna den när man hela tiden lever i framtiden.

Planerar att först måste jag sen, sen ska jag mysa med barnen och gubben, sen när jag fixat det här ska jag ta ett bad, sen. Men när sen kommer är det ofta något annat som måste gå före och sen skjuts upp

Håller ni med eller är jag ute och vimsar?

Vad jag vill ha sagt är att vi borde stanna upp mycket mer i vår vardag och försöka leva i nuet, njuta av de små korta vardagslyckorna.

Kanske ett leende från någon ett ord en handling. Det är så lätt att inte se och märka det underbara små ögonblicken när man bara rusar förbi för att fixa allt för sen då ska jag.........................

Undertiden jag skrev denna blogg kom Lillagubben hem, han hade tio röda rosor med till mej.

-Men vad nu varför får jag dem? säger jag förvånat.

-Jo bara för att det är måndag!

Det kallar jag en super vardagslycka

Kanske skulle man börja spara på vardags lyckor har du någon

Kraaam och tack för att du finns

Vinden susar i advent

Och vårt  f örsta ljus blir tänt

Barn som har det svårt i världen

Gud bevara dem på färden

En Glad första advent önskar Lillatanta er alla med denna vers och bild

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaam

Ja vad gör Lillatanta då?

Jo han har varit i Linköping på smärtkliniken.Som ni alla vet håller jag ju på att sloss mot vård läkare och speciellt nevrologen. 5 remisser från läkare som tycker att jag ska dit har blivit tillbaka skickade,

I går kom jag alltså till smärtkliniken. Jag fick en jätte duktig överläkare som jobbar just på nevrologen.

Hon berättade för mej att jag hade ärr på hjärnan både efter en hjärnhinneinflammation som jag haft vid 11 års ålder och från en hjärninfarkt.

Vilket ingen berättat för mej ,efter min hjärnröntgen två år tidigare.

Hon tror att de flesta av mina besvär kommer från detta. Vänstra huvud och ansiktshalva bortdomnat ögonlocken hänger ner samt att ögat inte följer med som det ska det blir dubbelseende. Sen växlar mina besvär från vänster till höger kroppshalva arm och ben. Som domnar och vill inte alls som jag ibland, tappar fumlar ramlar vinglar osv.sen har jag utvecklat en fibromyalgi av att alltid spänna mej för att hålla balans och fungera.Svårt med hörsel koncentration ljud och ljus. Gissa om jag mer än en gång trott att jag varit allvarligt psykiskt sjuk när ingen hittat något fel. Mina besvär började vid 11 års ålder.

Jag har nu senaste året fått frånvarobort fall, jag hör allt fattar allt men blir som totalförlamad, försöker jag prata blir det bara en massa sludder ingen fattar.

I början trodde jag att det berodde på min diabetes men sockret har alltid legat bra. Doktorn sa nu att det troligen beror på obalans på hjärnvätskan eller epilepsi. Epilepsi tror inte jag men det senare kan jag tänka, men en massa undersökningar väntar.

Det hon avslutade med var att säga att nu skickar jag en remiss till NEVROLOGEN.

Men de vill inte ha mej. Det ska jag se till att de vill sa hon läkaren hon lät som hon verkligen kan det med.

Det är nu där mina tankar och funderingar ligger. TÄNK om de inte tar emot mej nu heller. Jag är så rädd att allt bara stannar upp igen.

Jag har slagit i 20 år nu. I går blev jag glad av att någon äntligen kunde se och berätta för mej ,det syns hon såg Hurra jag är inte dum i huvet.

Men vad säger neurologen då?????? Ja hon var ju neurologläkare och 5 läkare andra har sett det hon sett men tänk om Göran Lejon över hönset eller tuppen på neurologen säger nej igen. Vad kan han ha emot Lillatanta ,jag har träffat honom en gång för 11 år sedan i 15 minuter, han tycker det räcker. Men situationer kan ju andras folk kan få nya sjukdomar på 11 år .

Ja som ni ser snurrar hjärnskador infarkter neurologer osv. osv. runt i lillatantas huvud i dag. Behövde skriva av mej för att få reda i tankarna, vet i sjutton om det hjälpte hihi.

Kram till er alla tack för att ni finns och tack om ni orkade läsa alla virriga tankar jag hade i dag

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam

Jag passade på att hälsa på Annika vår Nanne när jag var på sjukhuset.hon mår bättre men är inte alls bra än, vet inte hur länge hon blir kvar.

Men hon är lika god och glad och tapper som vanligt

Det här är en historia om två vänner som vandrar i öknen. Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ena ger den andra en örfil. Den senare, som får ont, men inget säger, skriver i sanden: "Idag fick jag en örfil av min bäste vän".

 De fortsätter att promenera och kommer till en oas, där de bestämmer sig för att bada. Den som fått en örfil tidigare, håller på att drunkna men hans vän räddar honom.
När han kommit till sans igen, skriver han på en sten "I dag räddade min bästa vän mitt liv".

Den som givit örfilen och sedan räddat sin
vän frågar: "När jag skadade dig skrev du i sanden och nu när jag räddat dig skriver du på en sten, varför?

Den andra svarar: "När någon skadar oss skall vi skriva det i sand där förlåtelsens vindar lätt kan sudda ut det. När någon gör något bra, bör vi gravera in
det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda ut det.

Vad kan vi läsa oss av det här, Jo det bästa är att skriva sina skador i sand och dina glädjeämnen på sten".

kram och tack för att ni finns

Tack tack för alla grattishälsningar i bloggen innan,jag blir lika förtjust som ett litet barn

Titta i albumet  i min andra blogg,vilka fina bilder jag fått.

Tack tack!

Måste lägga in dikterna som jag fått av min dotter Hanna 15 år

Båda dikterna handlar om mej.

Kan inte ens tala om hur glad jag blev .

Tack min Hanna och tack gull ungen Maria för den fina bilden du gjort till mej och den super fina teckningen. Tack Johannes för att du masade dej upp kl 8:30 för att sjunga för mej, det var en stor uppoffring för en morgontrött tonåring som dej

Vilka duktiga barn jag har!

Ja ett stort tack till Lillagubben med förstås han både sjöng och hurrade. Fina rosor och ett jätte fint scrappingalbum med lite tillbehör fick jag med.

Tack för att ni finns

kraaaaaaaaaaaaaaaaam

~Ett ansvar väldigt stort~

Ett frö sätts ner i jorden,

den är hård och väldigt kall.

Där ligger det och väntar,

bredvid en väldig tall.

När solen värmer jorden,

det sakta kikar fram.

Snart så ser den världen,

det speglar sig i en damm.

Det ser upp på andra växter,

själv var den liten och mycket skygg.

Det ser sig om åt alla håll,

för att finna en plats som är trygg.

Det växer ganska sakta,

så mycket runt omkring.

Det ger plats åt alla andra,

ser dem växa till större ting.

Det hjälper de andra att växna,

då de verkar vissna ner.

Då det börjat hjälpa andra,

då måste det hjälpa mer.

Fler och fler ber om hjälpen,

dem vet att fröet kan.

Men hur ska fröet orka,

när det måste klara sig på egen hand?

TY fröet hjälper andra,

att orka och inte dö bort.

Men vad får då fröet tillbaka,

hjälpen det får är väldigt kort.

En dag har då fröet,

ingen mer hjälp kvar att ge.

Det orkar inte mera,

det måste själv till sig se.

Nu börjar fröet växa,

den bryr sig om sig själv.

Och när det nu vuxit sig större,

den andra hjälper igen

©Hanna C

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

~Kära du~

Jag gråter och är förtvivlad,

då är du genast där.

Du tröstar och förstår mig,

och talar om att du finns här.

Jag är trött och sur och arg.

jag orkar inte mer.

Jag står på toppen utav berget,

och vet att jag kan falla ner.

Då ställer du dig bredvid mig,

du greppar om min hand.

Du går med mig nerför berget,

du ställer mig på fasta land.

Jag sitter där och skrattar,

jag ler och då ler du med.

Ditt sanna snälla leénde,

som format av en smed.

DIna vackra snälla ögon,

så fyllda med kärlek och hopp.

Och din kärlek som du ger oss,

visar inget stopp.

Jag älskar dig min kära,

Jag vet att du finns där för mig,

och när du behöver,

finns jag där för dig.

Jag tror att all denna kärlek,

från HELA familjen är densamma.

Men det är väll självklart,

du är ju vår älskade mamma!

©Hanna C

Ja denna vecka ha Lillatanta haft fullt slagsmål med sin kropp. Den vill inte göra något bara bråkar och värker .

Ögonen krånglar lika så. Fixar inte datorn då ser inte vad det står, därför har jag inte kunnat göra några besök.

Men nästa vecka hoppas jag det ska bli bättre.

I väll måste jag vara pigg ska till nanne då ska bli så kul.får väl ligga i hennes soffa i värsta fall.

Imorgon måste jag också vara pigg för då fyller jag år.

Hur många?

Det har jag glömt hihi

Jag har lekt med paintshop igen och med denna bild önskar jag er en trevlig helg

kraaaaaaaaaaaaaaaaaam

När åsnan kände den första jordhögen på ryggen blev hon förfärad. Varför skulle alla de här hemska sakerna hända just henne. Först ramlar jag ner här i brunnen och ingen kommer för att hjälpa mej. Sen försöker de glömma mej här genom att kasta jord på mej. Jag borde ha förstått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. Pappa åsna blev ingenting att räkna med, mamma åsna gick på lugnande medicin, Min bror åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför måste detta hända mej?

Samma jord som skulle begrava henne räddade i stället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sina svårigheter.

i kampen mellan klippan och forsen

Vinner alltid forsen

inte i fråga av styrka utan av uthållighet

(H Jackson Brown) 

I denna helg som ju är allhelgonahelgen och är tillägnad oss att kunna tänka extra på de som lämnat detta jordeliv

Jag är så glad att jag har min kristna tro i sådana stunder.

För jag tror att jag en dag ska få möte de nära och kära på en lång underbarare plats än denna.

Fast jag har min tro blir ju inte saknaden mindre, så jag tänder ett ljus speciellt för de här människorna som betytt mycket i mitt liv

Hur mycket extra sopor kan det egentligen bli.
Ja  i dag vaknade jag till liv vid 9:30 först

Kliver upp till verkligheten som jag inte brytt mej så mycket om på två dagar.

Tittar mej runt och konstaterar att Carlssons har ett eget sopberg.

Visst har ungarna varit duktiga och försökt lagt ihop dem i påsar och dylikt. Men påsar och kartonger överallt

Ut på verandan med allt i sopsäckar, ingen sortering här inte, det har inte lillatanta tid eller lust med.

Johannes har som sagt haft en massa gäster och Andrej har varit här men 10 pizzakartonger tom flaskor till bedrövelse, godispapper ,juicepaket, Sibyllakartonger, mjölkpaket, rester osv. osv.
Vilket berg! Två full stora sopsäckar fick vi ihop extra mot det soptunnan brukar få plats med.

Jag hyrde Lillagubben som sopåkare. Han klagade inte, var nog  glad att få plats i huset igen hihi!

I dag var jag inte lika populär hos ungarna. Har för närvarande bara 4 hemma en extra bara, Johannes flickvän Natalie.
Vet ni den hemska tanten gick upp klockan 11 och sjöng kuckeliku klockan är sju dags att vakna nu. Ja klockan var ju lite mer då men vad hjälpte det. De gnällde och morrades lite i vart hörn. Men i dag var hon hård Lillatanta. Fick upp dem vid 11:20 till frukost sen fick de plocka sopor och lite annat, tänk vad jag är duktig att aktivera ungdomar. Vet ni lillatanta har mage att skicka ut Johannes och Natta på en långpromenad med hunden med. En hemsk Liten tant är vad hon är. Snart kommer nog något ungdomsförbund och gör en anmälan.

Ja själv ligger hon här vid datorn och latar sej ! Fast jag har faktiskt både varit chef och städare tvättare själv på förmiddagen så det så.

Nej nu ska jag snart laga mat ska se till att få denna blogg inlagd först

Kraaam och tack för att ni finns

Halloy jag är fri

Åh vad skönt det var att bli av med sonden, fast det gick bra med den ändå.

Så nu får doktorn sina data rapport från apparaten och jag svar ifrån honom om ca 14 dagar.

Jag har ett bråck på magmunnen så det blir reflux, nu mätte jag hur mycket det läcker om jag eventuellt ska opereras.

Men nu är jag fri!

I dag har jag inte gömt mej, utan ungarna och jag har gjort stan. Jag var ju på Norrköpings sjukhus för attt ta bort sonden så vi passade på att stanna kvar efteråt . Vi åt mat på Mac Donalds förstås, ungarnas val. Jag hade 6 tonåringar med mej. Tur att vi har en Cheva van. Så mycket shoppat blev det inte för mej, jo föresten duschkräm, Hanna pennor de andra lite dricka och godis och Maria köpte en stämpel till scrapping. Nu vid 16 tiden kom vi hem och Lillatanta är så nöjd och trött i sina skröpliga ben. Nu ska jag ligga här och vila känna mej nöjd med att sonden är borta och ungarna vädrade

Kraaaaaam och tack för att ni finns

Sitter inne och gömmer mej i dag.
Passade bra att det var så dåligt väder. Varför jag gömmer mej? Jo jag har en sond i näsan för att mäta ph värdet  i matstrupen under ett dygn. Sonden går till en apparat som jag bär med mej.
Känner mej inte så vacker med tejp på näsa och kind och sen slangen i näsan.
Så här ska jag sitta tills jag tar bort eländet i morgon.
Var lite orolig att svälja slangen men den glufsade jag i mej så bra, Nåja kanske inte direkt glufsade men den slank tillslut ner. Har man gjort gastroskopi så var det här mycket enklare.
Nog om detta nu. Ja vad har jag mer att berätta att det är en jätte tung och regnig dag där utanför.
Alla ungar är slöa som jag tre sitter vid datorn på övervåningen och två sitter vid tv spel här nera. Känner mej som en dålig mor som inte aktiverar dem på lovet .
Men med slang i näsan och detta väder så skiter jag i att vara duktig. Det får man va?
 Nej jag har visst inget vettigt att skriva om i dagså jag lägger in denna dikt som faktiskt stämmer väl in på hur jag känner för hösten, utom i dag då jag gömmer mej  då förstås
kram och tack för att ni finns

Nu gulnar björken

Att leva och älska någon, betyder inte alltid att man får vara tillsammans.

Att liv och lagar av någon anledning skiljer oss åt. Det är hårt när man vill men inte kan eller får leva tillsammans.

Vi har i alla fall fått ha Andrej hos oss i några dagar och vi hittade tillbaka till varandra direkt . Fyra år suddades ut på 5 minuter. Varma kramar och röster man känner igen.

 Vi har pratat och pratat myst och pratat. Ätit svensk och rysk mat. Bara njutit av att få se och röra vid varandra. Han är en vuxen man men ändå min (vår) lilla pojke. Han är en i familjen i hjärta och känsla. Han är en storebror för barnen fast han är så mycket äldre han är en son till Lillagubben men bästa vän och jämlike med. Ja han är mycket mer än en vän han är en i familjen .Kan man adoptera 25 åringar, ja han var en vilsen rädd 24 åring när han kom, nu är han 30 år men fortfarande samme pojke i våra hjärtan .

Varför kan han inte få bo här i Sverige hos oss? Ja det kan man fråga sej. Jag har ju lovat att berätta allt som vi gick igenom när han fördes ut av poliser. Men när jag gjorde det fick jag genast kommentarer från folk jag inte vill ska läsa. Så jag vågade inte. Men snart ska jag berätta historien om När Andrej kom till Carlssons och tog sej in i vår familj och våra hjärtan hur vi kämpade och sökte asyl och hur polisen kom och satte honom i förvar i tre veckor innan han skickades ut.Till ett land där fängelse och misshandel hotade honom .men hur han mirakulöst klarade sej ifrån det.

Nu sitter han på flyget på väg bort från oss igen. Men nu hoppas vi att det inte ska behöva ta 4 år till nästa möte igen.

Han grät när han åkte ville inte alls. Klart att han vill till sin fru i Vitryssland, men det är här som är hemma. Han säger att det är här i Sverige som han har sin familj. En familj som inte han inte kan eller får bo tillsammans med. Ja inte tillsammans i huset kanske lite väl tajt men vi vill bo i samma stad och land. Kanske en dag vem vet. Till dess får vi sakna varandra och hoppas

.